Körtelfeber (mononukleos) är en extremt jobbig och ofta långvarig infektion som har likheter med influensa. Sjukdomen sprids med hjälp av saliv genom viruset “Epstein-Barr”,  som hör till herpesfamiljen. Hela 90-95 procent av den vuxna befolkningen bär på viruset, det är en av de mer frekvent förekommande virusformerna. Det finns många problem med denna sjukdom, en är att den liksom aldrig läker ut helt, den går endast in i ett latent tillstånd efter 2-4 veckor. När därför immunförsvaret ibland försvagas så kan infektionen bryta ut igen; man drabbas på nytt av körtelfeber, trots att man “i teorin” skall ha utvecklat immunitet.

I ett typiskt återfall så infaller en allmän sjukdomskänsla med slem i svalget som sväljs ner och (sannolikt) infekterar magslemhinnan. Även slemhinnan i munnen infekteras, svullnar och får en gråaktig karaktär, ibland med “vallar” då slemhinnan liksom lägger sig i veck under läpparna. Naturmedel av olika slag har liten eller ingen inverkan på infektionen, dessutom tycks viruset ha en multiresistent natur; viruset kan initialt gå tillbaka genom inverkan av örtmediciner, senare visar det sig dock att viruset förändrat sig något och utvecklat resistens mot det aktuella preparatet.

Hur förhåller sig då körtelfeber till fenomenet afte? Det är förstås en gissning men troligen är Epstein-Barr-viruset inte ensamt orsak till afteblåsor. Emellertid är slemhinnorna under ett utbrott av körtelfeber så extremt sårbara och ansträngda att minsta påverkan kan öppna vägen för bakterieangrepp. Här ligger, enligt mig, fortfarande bakterien Helicobacter pylori risigt till såsom huvudkandidaten till utvecklandet av blåsorna i sig. Sammantaget är det en mycket besvärlig situation; två eller flera patogener som samverkar på ett destruktivt sätt och som ger upphov till mer eller mindre svåra afteutbrott.